Ju längre fram i graviditeten vi kommer, desto mer nervös och rädd blir jag...
Vecka 26+3 då allt började, närmar sig med stormsteg och jag trodde aldrig att jag skulle påverkas så hårt.
Jag försöker hålla ett tappert ansikte utåt men så fort jag får en liten stund över för mig själv kommer tankarna.
Jag vet att jag får all hjälp jag kan få utav Spec.MVC med alla prover och ultraljud men de kan ju inte garantera att allt går bra.
Det finns några få stunder då jag vågar njuta av min växande mage, då jag känner den lill* röra på sig.
I just den sekunden är jag superlycklig och kan faktist tro på att det finns en framtid för oss tre.
Men i nästa sekund kommer sorgen, sorgen över att vi inte har Adam kvar, tanken att vi borde redan ha varit tre personer.
Saknaden väller upp inom mig och det är svårt att värja sig.
Det enda jag skulle vilja är att få hålla Adam en gång till, känna hans andetag, smeka hans ljusa hår, få somna med honom lagd vid mitt bröst, få viska i hans öra "vi glömmer aldrig"...
Det är svårt att hantera så två starka känslor på samma gång och ingen kan göra det lättare för mig.
Det är bara nåt jag måste lära mig att leva med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar