Vecka 21

Ju längre fram i graviditeten vi kommer, desto mer nervös och rädd blir jag...

Vecka 26+3 då allt började, närmar sig med stormsteg och jag trodde aldrig att jag skulle påverkas så hårt.

Jag försöker hålla ett tappert ansikte utåt men så fort jag får en liten stund över för mig själv kommer tankarna.
Jag vet att jag får all hjälp jag kan få utav Spec.MVC med alla prover och ultraljud men de kan ju inte garantera att allt går bra.

Det finns några få stunder då jag vågar njuta av min växande mage, då jag känner den lill* röra på sig.
I just den sekunden är jag superlycklig och kan faktist tro på att det finns en framtid för oss tre.

Men i nästa sekund kommer sorgen, sorgen över att vi inte har Adam kvar, tanken att vi borde redan ha varit tre personer.
Saknaden väller upp inom mig och det är svårt att värja sig.
Det enda jag skulle vilja är att få hålla Adam en gång till, känna hans andetag, smeka hans ljusa hår, få somna med honom lagd vid mitt bröst, få viska i hans öra "vi glömmer aldrig"...

Det är svårt att hantera så två starka känslor på samma gång och ingen kan göra det lättare för mig.

Det är bara nåt jag måste lära mig att leva med...

Ibland...

Ibland är livet bara så jobbigt...

Vi har nog alla såna dagar till och från.

Det är jobbigt att klä på sig, det är jobbigt att sätta på sig skorna, det är jobbigt att äta, det är jobbigt att försöka sitta på jobbet och försöka hålla ögonen öppna när det enda man vill är att lägga sig ner och sova ett par dagar.

Ja just idag är allt bara jobbigt.

Det är tur att det är en ny dag imorgon.

Lättnad

Det är otroligt vad jag skiftar mellan oro och lättnad.

Eftersom jag inte kunnat sova inatt pga beskedet igår så kände jag mig tvungen att ringa SpecMVC för att kolla läget, klarar helt enkelt inte av att vänta till nästa vecka.

Som tur är så är det bara en vanlig e-coli bakterie, urinvägsinfektion, inte GBS som jag var orolig över.

Jag blev så lättad att jag nästan började gråta när barnmorskan berättade.

Oron klänger sig fast...

Efter att ha fått ett par dagar då jag faktist mått okej och vetat att det inte är nåt fel med bebben så sjönk mitt mod idag.

Lämnade urinprov för en vecka sen, idag ringde de angående provsvaret och tror ni inte att jag har en bakterie?!

Med ens kom alla tankar tillbaka...

Det var ju pga en bakterie som Adam var tvungen att komma ut...

Jag har iallafall fått en antibotikakur och sen ska jag till specialistmödravården nästa vecka, förhoppningsvis vet de mer om vad det är för bakterie och om det är nåt och oroa sig för.

Ultraljud

Se vilken fin profil h*n har! ;-)

Jag är så lättad och glad nu när vi har fått träffa den lill*.
Allt såg jättefint ut och h*n hade allt på sin plats, hjärnhalvor, hjärtkammarna, diafragman etc.

Just nu kan vi inte vara lyckligare, går runt och smånynnar och pratar med bebisen hela tiden.

Den här känslan måste jag försöka ha kvar så länge som möjligt!

Tiden går långsamt...

Jag gillar inte riktigt att prata om min graviditet än.

Det går bra med Micke och våra föräldrar för de pratar lika mycket om graviditeten som om Adam och det känns bra.
Då vet man att han inte är bortglömd bara för att det är på gång en ny bebis.

Men med andra är det svårt, jag undviker gärna frågor om hur det går.

Ibland känns det som om de inte minns att jag har varit gravid tidigare och faktist fött ett barn.

Precis som alla andra som är gravida med sitt andra barn så jämför jag med min förra graviditet.

Den här gången är tuffare och då menar jag inte bara känslosamt utan även kroppsligt eftersom jag har mått ännu sämre denna gång. Förra gången började illamåendet på eftermiddagarna, det började alltid efter två-tre och höll på hela kvällen, den här gången har jag kräkts dygnet runt och varit mycket tröttare.

Sen är jag ju självklart mycket mer nojjig den här gången. Jag tar ingenting med en klackspark, är rädd hela tiden att nåt är fel i magen.

Jag gör mina mindfulness övningar varannan dag, 10 minuter varje gång.
Det får mig iallafall att tänka på nuet.
Jag har inte börjat oroa mig för att h*n ska komma för tidigt utan oroar mig för att den inte lever längre...
Därför ska det bli skönt att få se h*n på måndag, då kan jag vara lugn i någon vecka iallafall.

En vecka i taget...

Det är så vi lever...

Vikten...

Jag har börjat oroa mig över min vikt.

Med Adam gick jag upp 10 kilo tills han föddes i v27+3 och utav dem gick jag bara ner 5 kilo under förra året...

Vilket innebär att jag redan från början hade en liten "övervikt" så nu när jag är i vecka 18-19 så känns det som om det kommer att sluta på ett tresiffrigt antal i slutändan och det känns inte roligt alls.

Men det är svårt att komma igång med träningen...

...och att sluta äta...

Så jag har anmält mig till vattengympa, 1 gång i veckan i 5 veckor.
Den börjar om två veckor och förhoppningsvis så lättar mitt hjärta lite grann då jag iallafall gör nåt åt saken.

Helst önskar jag att jag kunde skita i vikten helt, jag är ju ändå gravid.
Men samvetet finns alltid där...

7 jan-10

Jag har fått dille på apelsinjuice!

Kan dricka en liter juice alldeles själv på en kvart...
Mmmm mums!

6 jan-10

Vid min förra graviditet var jag verkligen naiv.
Jag hade ju självklart hört att det kunde gå illa men jag trodde ju aldrig att vi skulle drabbas.
Jag gled runt på små moln och tyckte att livet var fantastiskt.

Nu vågar jag inte glädjas lika mycket.

Jag går ofta runt och oroar mig.
Över allt och ingenting.
Allt detta grubblande gör att jag sover otroligt dåligt med korta sovperioder och många mardrömmar.
Jag måste börja ta mina övningar i Mindfulness på allvar, jag måste våga ta vara på tiden som är nu.

Jag vet ju att jag har ett barn inom mig, jag ser ju att magen växer men jag vågar inte tro på det än, även om vi har fått se den lilla flera gånger.

Inte förrän jag har gått över vecka 28 kommer jag att kunna njuta av graviditeten.

Jag försöker fokusera på de små sakerna även om det är svårt i längden.
Med det sagt så kan jag meddela att imorse var första gången jag kände bebisen. :)

Så det ska jag försöka fokusera på idag!

3 januari -10

Att må illa konstant är inte speciellt kul.
Jag trodde att jag började må bättre häromdagen så jag testade att inte ta ett piller på morgonen för att se... inte ett av mina smartaste beslut. :(

Från vecka 7 fram till vecka 10 kräktes jag upp till sex gånger per dag på jobbet. Det var tufft att sitta på min plats efter att ha kräkts och inte berätta för nån hur jag egentligen mådde...

Och tro mig, jag testade allt för att lindra illamåendet och kräkningarna.
Allt från åksjukeband, ingefära till Postafen från Apoteket, det enda som hjälpte var att äta konstant!
Äta är alltid trevligt men man känner sig inte speciellt nyttig när man proppar i sig och inte rör på sig överhuvudtaget.
Som om inte det skulle vara nog, jag kunde inte dricka heller. Jag som tidigare älskat vatten, kunde dricka upp till 2-3 liter om dagen, kunde nu inte ens smaka på vatten får då kräktes jag igen.
Te fick jag i mig och nån enstaka glas saft, men i övrigt var det stopp.

I vecka 10 fick jag iallafall träffa en läkare på specialistmödravården, hon gav mig ett recept, Lergigan Comp.
De gjorde så att jag iallafall kunde leva ett vanligt liv på dagarna men på kvällarna kräktes jag igen. Stackars Micke, han fick många kvällar för sig själv då jag gick och la mig vid åtta för att jag mådde så kass.

Hmm vad har jag mer haft för problem???
Jo, jag har inte kunnat borsta tänderna utan att kräkas, bara tanken på tandborstning fick det att vända sig i magen på mig.
Det vände för typ två veckor sen så nu kan jag äntligen borsta tänderna utan att behöva stålsätta mig.

Nu är jag inne i vecka 17 och jag kräks inte längre. Jippie!
Har fortfarande kvar illamående på kvällarna (och på dagarna om jag inte tar mina piller) men jag känner/hoppas att även det är på väg bort.

I min graviditet med Adam så började jag må bra runt vecka 18-19 och det är ju inte så långt kvar dit så kanske mår jag bättre om ett par veckor.
Längtar!!!
Det är jobbigt att inte våga boka upp nåt ifall man mår skitdåligt...