En riktig pojke

Det låter kanske konstigt men idag, nu, börjar Gabriel verkligen kännas som en riktig pojke.

Hemsjukvården Wilhelmin beslöt att ta bort matsonden så nu kan vi äntligen se hela hans vackra ansikte.
Inget som stör honom eller oss när vi plockar upp honom.

Men nu ser vi även hur lik han är Adam i ansiktet.
Samma panna och ögon...

Samtidigt som vi är så fruktansvärt lyckliga slår det oss att vi alltid kommer att bära med oss sorgen över att vi aldrig kommer att få veta hur Adam skulle se ut när han växer upp.

Vi är en hel familj men samtidigt inte...

Bröllopsdag

Om vi hade haft tid (och ork) så skulle vi ha firat vår första bröllopsdag idag.

Men att få tid över är inte så lätt just nu. :)

De få tider man får över vill man mest sova.

Vi har iallafall idag varit ute och gått för första gången som familj.
Åt en glass i solen och kände oss jättestolta över Gabriel som var jättesnäll och sov hela tiden.

Oroliga föräldrar

Det har varit en jobbig helg...

Våra hjärtan har varit uppe i halsgropen hela helgen.

Efter att vi fick åka hem i lördags märkte vi att Gabriel fått sig en förkylning.
Han blev täppt i näsan och fick svårt att andas och ville inte alls amma längre.
Vi ringde neo och fick svaret att testa koksaltlösning och Nezeril vilket vi gjorde och då blev det bra för stunden.
Han sov sen nästan hela natten och vaknade bara när vi väckte honom för att mata honom, inte alls likt honom.
Då var det tur att vi fortfarande har kvar matsonden i näsan på honom så att han fick i sig mat.

Men på söndagen drog han ur även sonden så vi blev tvungna att åka tillbaka till sjukhuset för att sätta tillbaka den.
De passade då på att ta lite prover för att dubbelkolla så att han inte fått nån infektion eller bakterie.
Som tur var så var det ingenting så vi kunde lugnt åka hem igår kväll.

Nu idag har vi haft vårt första hemsjukvårdsbesök.
En kvinna som heter Wilhemina ska komma hem till oss två gånger i veckan för att väga honom och kolla så att allt är okej.
Det är en bra trygghet som vi verkligen behöver.

Vägningen visar att han nu har gått upp till 3005 gram!

Det är helt sjukt hur snabbt det går. Nu får han gärna ta det lite lugnt med vikten så han inte skenar iväg.

Hemgång

Tänk att storlek 40 är för stort för vår lilla plutt. Idag har vi fått info om HLR för spädbarn ifall nåt händer och nu har vi äntligen kommit hem. Det känns otroligt nervöst men nån gång måste vi ta steget. Vi får iallafall hemsjukvård så två gånger i veckan kommer en sköterska hem till oss. Det är tryggt!

Gos!

Vi kanske får åka hem till helgen. Det känns skönt att läkarna är optimistiska för själv har jag svårt att inte oroa mig för att ett bakslag ska komma.

Rumpan i vädret

För att vara född i vecka 34+6 så var han ganska stor, 2852 gram och 49 cm lång. Här ligger han på solbädd för gulsoten. Oron att Gabriel ska få Nec i tarmarna, som bror sin, har inte riktigt släppt taget om oss men läkarna försöker peppa oss. Förhoppningsvis blir även den oron svagare snart.

Pussgurka

Inte världens bästa bild men vi vill inte använda blixt på snutten än.

Han är här!

Tisdagen den 11 maj, 23.46, föddes Gabriel. Allt är okej men vi är inlagda på Neonatalen för observation över helgen. Sen får vi se om vi får åka hem eller inte. Vi får inte ha mobilerna på eller använda mobila bredbandet så vi känner oss lite borta. Återkommer med mer rapport vid tillfälle.

Fram och tillbaka

Den här helgen har varit en jojo-resa.

Fick permiss i fredags, jätteskönt tänkte vi, att få åka hem till sina egna saker är underbart, att få umgås hemma och sova i min egen säng men sen på kvällen kom det lite blod och vi var tvungna att åka in igen.
Efter att ha varit under observation hela lördagen och inget, absolut inget, händer så fick jag på söndagen permiss igen.

Den här gången fick jag äntligen sova i min egen säng hela natten.

Nu är jag tillbaka på sjukan och inväntar nya "order" ifrån läkarna.

Jag har bett att få åka hem men man vet aldrig med dem.

Dumma vattenavgång...

Jag har verkligen ingen lust att ligga här på sjukhuset.

När jag blev inlagd i torsdags blev jag återigen tillsagd att vara sängliggandes men idag så fick jag börja röra på mig vilket är superskönt.
Jag har börjat oroa mig mer och mer för förlossningen, att jag inte ska orka så därför är det skönt att jag nu får röra på mig och mjuka upp de få muskler som finns kvar.

Jag vet att bebben mår bäst utav att vara kvar i magen så länge som möjligt men jag pallar inte att ligga här så länge till.

Men vi har fått en plan iallafall, sätter inte förlossningen igång utav sig självt så blir det igångsättning när jag kommit in i vecka 36+0 så det är bara två veckor kvar.

Två veckor kvar på sjukhuset, jag ska försöka stå ut.

Jag är nu varit sjukskriven i 12 veckor, utav dem så har jag tillbringat cirka 9 på sjukhuset.
Under alla dessa veckor så är det vissa som har hört av sig en eller flera gånger men några som jag trodde brydde sig om mig har inte hört av sig alls, inget sms eller samtal.
Det kan jag tycka är ganska konstigt, vänner borde ju förstå att det här har varit fruktansvärt traumatiskt för mig så jag skulle ha uppskattat att få ett sms iallafall...

Nåja *suck* jag ska inte klaga, de har nog fullt upp med sina egna liv och problem...
Jag kan ju inte stå i centrum för alla.