Det har varit en jobbig helg...
Våra hjärtan har varit uppe i halsgropen hela helgen.
Efter att vi fick åka hem i lördags märkte vi att Gabriel fått sig en förkylning.
Han blev täppt i näsan och fick svårt att andas och ville inte alls amma längre.
Vi ringde neo och fick svaret att testa koksaltlösning och Nezeril vilket vi gjorde och då blev det bra för stunden.
Han sov sen nästan hela natten och vaknade bara när vi väckte honom för att mata honom, inte alls likt honom.
Då var det tur att vi fortfarande har kvar matsonden i näsan på honom så att han fick i sig mat.
Men på söndagen drog han ur även sonden så vi blev tvungna att åka tillbaka till sjukhuset för att sätta tillbaka den.
De passade då på att ta lite prover för att dubbelkolla så att han inte fått nån infektion eller bakterie.
Som tur var så var det ingenting så vi kunde lugnt åka hem igår kväll.
Nu idag har vi haft vårt första hemsjukvårdsbesök.
En kvinna som heter Wilhemina ska komma hem till oss två gånger i veckan för att väga honom och kolla så att allt är okej.
Det är en bra trygghet som vi verkligen behöver.
Vägningen visar att han nu har gått upp till 3005 gram!
Det är helt sjukt hur snabbt det går. Nu får han gärna ta det lite lugnt med vikten så han inte skenar iväg.
2 kommentarer:
När jag läser ditt inlägg så kan jag bara lee...och tänka tillbaka på när vi fick åka hem med William...
Man var på helspänn hela tiden och försökte reda ut hur en sådan här liten pryl fungerar. Det var inte det lättaste man var orolig som en "hönsmamma" hela tiden..
Nu kom William inte förtidigt som eran Gabriel men William vägde när han kom till världen 2900 och var 49 lång...
Man trodde att han skulle gå sönder om man klädde på honom eller gav honom ett bad..
Men man lärde sig att efter ett tag att han inte går sönder och han "kan" sova utan att man stod brevid hans säng.. men jag måste erkänna att man kom på sig själv ståendes i dörröppningen stup i kvarten för att se om han andades..
Så sköt om er och pussa och gossa så ofta det går (gärna jämt).
Många kramar
Lotta
Nu när man har sovit lite och själv läst min komentar så undrar jag lite vad jag tänkte med...inte huvudet iallafall..
Jag menade att jag log när jag lästa ditt inlägg då jag kände igen mig som orolig förälder.. känner igen mig när det gäller små barn som blir förkylda och får svårt att andas... man känner sig så hjälplös när de ligger i sin famn och kiknar efter luft..
Hoppas att jag inte gjorde dig ledsen Camilla för det var inte meningen för jag skrev först och fick igång härnan sen.. Mitt vanliga fel..
Många gossiga kramar
Lotta
Skicka en kommentar