Äntligen efter över sex månader har jag tagit mig till minneslunden. När jag sitter med G i famnen tänker jag ofta på Adam. Glädje och sorg går verkligen hand i hand för oss. Vi är glada över att G är här men saknar A så mycket att det stundvis gör så ont i hjärtat att jag inte vet vad jag ska göra med min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar