Man får snabbt dåligt samvete när man är änglamamma.
Vi som har kämpat så för att få Gabriel vågar inte riktigt klaga.
För tänk om nåt händer, tänk om han plötsligt blir dålig.
Men...
Gabriel är en riktig nattbebis.
Så fort vi ska lägga oss så vaknar han och vill umgås.
För mig som måste amma minst var tredje timme, ibland oftare på natten, är det väldigt påfrestande.
Jag får aldrig sova ordentligt.
Jag försöker hålla god min men det är svårt när man är så trött att tårarna bara rinner.
Jag vill ju inte klaga för han är ju egentligen världens bästa bebis.
I alla fall när han låter mamma sova i minst två och en halv timme innan han börjar gny efter mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar