Vissa dagar är jag jätteuppåt och tänker att allt kommer att gå bra.
Andra dagar önskar jag att jag kunde gå i ide i några månader för att slippa oroa mig.
Nu har jag haft två jobbiga dagar i sträck.
Träffade en ny läkare på SpecMVC i måndags och kände inte riktigt nåt förtroende för henne så de frågor jag hade kom liksom inte upp...
Hon kollade min livmodertapp för att se så inga förändring skett, efter några minuters tystnad säger hon att hon inte är någon expert på att mäta utan det är nog bäst att jag blir skickad till ett cervix-ultraljud så det blir rätt gjort.
Hon säger även att jag inte behöver oroa mig alls utan det är bara en säkerhetsåtgärd.
I nästa sekund säger hon att bebisen ligger med huvudet neråt.
Självklart börjar jag oroa mig, det påminner så mycket om Adam, han låg oxå med huvudet neråt strax innan han kom ut...
Jag vet att jag där och då borde ha frågat lite mer men som sagt, jag kände ingen kontakt med läkaren så det blev inte av.
Förhoppningsvis får jag lite svar på frågorna idag när jag är på cervix-ultraljudet för det är jobbigt att oroa sig hela tiden (svårt att sova på nätterna, huvudvärk och tårar som rinner).
Det är svårt att tänka med hjärnan istället för hjärtat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar