Idag har jag träffat vår underbara kurator Catarina.
Vi har bestämt att börja trappa ner på träffandet.
Jag känner mig redo för det.
I helgen fick jag en skön känsla i kroppen, jag kände mig lycklig.
Lycklig över hur livet till slut har blivit.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så igen. Att jag skulle få bli lycklig igen.
Hela min sorgeprocess har tagit två år men nu för tiden mår jag oftast bra.
Gabriel tar upp så mycket plats att sorgen har bleknat lite.
Jag hinner helt enkelt inte sörja så mycket längre.
Tro nu inte att jag kommer att glömma för det gör jag aldrig.
Det hoppas jag ingen gör, Adam är ju ändå en del av vår livshistoria.
Men nu kan jag iallafall leva med sorgen.
Det trodde jag aldrig för två år sen när vi knappt orkade oss upp ur sängen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar