På väg

Sitter på "semestertåget" mot Nykvarn för att träffa Jessica.

Första advent

Myspys med ljus och glögg. Snart är julen här!

Fars dag

Äntligen kan vi fira fars dag utan dåligt samvete. Så grattis min underbara make på fars dag! Pappa är bäst, ingen protest.

Tårta

Jippie idag blir Gabriel 6 månader!

Jag kan inte fatta att han har varit här i sex månader, i sex månader har vi fått se honom växa och utveckla sig.

Jag kommer ihåg första gången då jag och Gabriel verkligen fick kontakt.
Det var en fredag och jag satt med honom i mitt knä.
Han tittade på mig och log.
Då var han en månad gammal. Exakt.

Just där och då släppte jag ner garden.

Just där och då vågade jag äntligen släppa in honom i mitt hjärta.

Innan var jag rädd för att något skulle gå snett, att Gabriel skulle lämna oss och jag skulle få vara kvar med ett brustet hjärta igen.

Men i den stunden då han tittade på mig och log visste jag att han var här för att stanna.

Och vips, nu är han sex månader gammal!
Och jag och Micke har firat med tårta... :)

20101111165.JPG

Tripp trapp

Gabriel kan inte sitta själv än men om man sätter honom i matstolen går allt jättebra. Vi har nu börjat med smakportion potatis/palsternacka och han verkar gilla det. Hoppas han fortsätter vara matglad. Var på 6-månaders kollen idag också. Han väger 7235 gram, 67 cm lång och var helt perfekt. :)

Alla helgona helg

Jag och Gabriel har gått till minneslunden för att tända ljus inför alla helgona. Det är lugnt och fridfullt att sitta här på bänken när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Gröt

Har totalt glömt bort att säga att vi har börjat med gröt.

Inte till mig, gillar inte gröt, men Gabriel har börjat med gröt.

Första dagen var han skeptisk men nu kastar han sig över skeden. :)

Det är så himla roligt att se hur han försöker äta, det mesta hamnar ju utanför pga den lilla tungan. :)

Kurator

Idag har jag träffat vår underbara kurator Catarina.

Vi har bestämt att börja trappa ner på träffandet.

Jag känner mig redo för det.

I helgen fick jag en skön känsla i kroppen, jag kände mig lycklig.
Lycklig över hur livet till slut har blivit.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så igen. Att jag skulle få bli lycklig igen.

Hela min sorgeprocess har tagit två år men nu för tiden mår jag oftast bra.
Gabriel tar upp så mycket plats att sorgen har bleknat lite.
Jag hinner helt enkelt inte sörja så mycket längre.

Tro nu inte att jag kommer att glömma för det gör jag aldrig.
Det hoppas jag ingen gör, Adam är ju ändå en del av vår livshistoria.

Men nu kan jag iallafall leva med sorgen.

Det trodde jag aldrig för två år sen när vi knappt orkade oss upp ur sängen...

Snork!

Visst sjutton är man snygg med snorkel?! :)

Jag till vänster och Paulina till höger.

Lika som bär

Micke kan nog inte avsäga sig pappaskapet mot Gabriel! :)
Jag tycker att dom är lika, vad tycker ni?



Det finns nog inte så mycket som värmer hjärtat så otroligt än när jag ser mina två killar tillsammans.

Att se dem leka och gosa ihop gör mig lycklig!