Igår träffade vi vår kurator för sista gången.
I två och ett halvt år har vi gått hos henne.
Det har varit många tårar men även en hel del skratt.
Vi har kommit varann nära så hon känns som en vän.
Det kändes trist att säga hej då men vi vet ju att det är andra som behöver hennes hjälp nu.
Vi har lärt oss att leva med sorgen efter Adam.
Vi kan se framåt.
Och vi kan även, ibland, tänka på Adam med ett leende.
Det trodde jag aldrig för två år sen när vi mådde som sämst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar