Adams 2-års dag närmar sig med stora steg och min magknip med den.
Jag kan inte fatta att det snart är två år sen han kom och vände...
TVÅ ÅR!!!
Första året var det värsta jag varit med om någonsin.
Att behöva gå vidare var inte lätt, vi kämpade verkligen för att hålla oss över ytan.
Vi drog oss undan ifrån alla och hoppades bara att vi skulle överleva en dag till.
Under andra året blev vi gravida och vi blev faktist lyckliga igen men när jag helt plötsligt blev inlagd på sjukhuset visste vi inte om vi skulle behöva gå igenom samma sak en gång till.
Gabriel kom för tidigt och känslorna över att återigen flytta in på neo var obeskrivliga.
Jag fick höra hela tiden att jag var tapper men det var många gånger som jag bröt ihop och bara låg och grät och skakade.
Men nu när Adams två-års dag närmar sig har vi en liten underbar kille i famnen.
Han mår bra och vi mår bra.
Samtidigt som jag är överlycklig över att Gabriel är här så är jag så fruktansvärt ledsen för Adam.
Jag vet ju att om inte Adam hade lämnat oss så hade inte Gabriel varit här...
Och vad skulle livet vara utan Gabriel???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar